Ikväll var det premiär för Melodifestivalen 2010, och det gick att slå på tweets i tv-rutan med hjälp av text-tv sidan 198. Mitt i allt raljerande om den saken, och oavsett vad man tycker om genomförandet (ja, det var ett experiment, och nej, jag var inte inblandad i just det), så verkar många ha missat den stora poängen.
Den poängen är att text-tv har ett par miljoner användare per dag enligt de siffror jag har sett. SVT:s text-tv vill säga, räknar man in alla kanaler lär det vara uppåt en tredjedel av befolkningen. Melodifestivalen har några miljoner tittare (låt oss just nu gissa på kanske tre, svaret får vi i början av veckan när MMS-siffrorna kommer). Jämför det med Twitters ca 0,4% dagligt aktiva användare i Sverige, och ägna en kort stund av matteövningar i huvudet. Hur många av övriga 99,6% upptäckte Twitter idag tack vare försöket på text-tv? Hur många tog sig vidare in på webben och upptäckte myllret av tyckande, skämtande, tipsande, konverserande, babbel, smarta observationer och mer eller mindre finnesrika sågningar? Jag vet inte men jag gissar att det var en del, och när jag hinner ska jag kolla exit-statistiken från Mello-sajten.
Det flög också omkring massor av synpunkter på hur man skulle ha implementerat det här experimentet, att det t ex borde ha varit hashtaggen #mel2010 som skulle ha synts i rutan. Ponera att det hade varit det, och tänk lite till (kolla här hur det såg ut på Twingly Live under iPad-launchen – grymt imponerande tekniskt, men oanvändbart ur användarperspektiv). Hur skulle den upplevelsen ha varit för en tittare med den mängden tweets under den tiden? Hur skulle den ha varit för någon som knappt eller kanske inte alls hört talas om Twitter förut? Sedan tillkommer förstås sådant som utgivarskap och ev missbruk (hey, det är valår i år), och det skulle vi kunna ägna hela natten åt att skriva om.
Ingen har väl förresten påstått att tv-rutan skulle vara det optimala sättet att följa en hashtagg, speciellt inte om man känner till de bättre alternativen. Och visst, ett filtrerat flöde med de bästa/roligaste/intressantaste/whatever tweetsen i lagom takt hade varit roligare, men antagligen förvirrande för ganska många (vem är den där @NN som skriver?). FB Connect etc hade förstås också varit ett alternativ/komplement.
Jag är absolut ingen anhängare av megafon-twittrande som det var nu (det syns om inte annat på alla gånger jag själv har raljerat över att Annika Lantz inte följer en enda person på Twitter – det raljerandet lär jag för övrigt fortsätta med, my bad), men jag tror verkligen att det var en skapligt bra idé att ha två såpass välkända personer som Ebba von Sydow och Annika Lantz som profiler den här gången, för en bredare och mer ovan publik. I praktiken ett kommentatorsspår, sure, men ett spår med en ingång till något större. Det här var första gången, och låt det för guds skull utvecklas genom konstruktiv kritik istället för att bara ropa #FAIL. Nästa gång kanske @ulrikagood, @stroemberg, @sjumilakliv eller @cirkusanna syns där också, bara för att nämna några som förgyller mitt flöde på olika sätt.
Vad många verkar ha glömt ikväll är att se förbi sig själva och fundera på vilken målgruppen var. De redan frälsta supertwittrarna? Skulle inte tro det.
Update: Tankar, reaktioner och diskussioner på samma ämne hos jardenberg.se och på jmw.se, och Niclas Strandh sågar det hela ganska hårt på DigitalPR.
