Twitter

”Google and Facebook would have you believe that you’re a mirror,” he said, ”but in fact, we’re more like diamonds.” – multi-faceted. It was an appeal reminiscent of the one he gave at SXSW earlier this year, but it hit harder. Google Plus has since arrived, and Poole says it’s even worse than Facebook for the future of online identity.

via 4chan’s Chris Poole: Facebook & Google Are Doing It Wrong.

RWW kör summeringar och återpubliceringar av viktiga saker under året, som den här artikeln jag inte sett tidigare. Det är Chris ”moot” Poole som pratar om våra olika behov av identiteter på nätet. Prismatiskt snarare än svartvitt, och ”It’s not who you share with, it’s who you share as”.

Helt enig.

{ 0 kommentarer }

Det negativa är… det negativa. Det blir så tydligt, när främmande människor utbyter åsikter, att det är enklast att avfärda, håna och såga. Att hylla är att öppna sitt hjärta för något, och det är svårare inför twitterpublik. Att uppträda svårflirtad och kritisk blir win-win eftersom det är både enkelt och coolt.

via Weird Science » Svåra funktionsnedsättningar i Bron – men bra ändå

Brons kvaliteter överlåter jag åt var och en att bedöma, men Kjell Häglund sätter här fingret på baksidan av det annars på många sätt fantastiska gemensamma tv-twittrandet. Han har alldeles rätt i att det finns gott om folk som ägnar sig åt att slå volter i sina försök att åstadkomma den mest skoningslösa onelinern i hopp om att bli retweetade.

Man kan naturligtvis säga att publiken alltid har rätt i hur de uppfattar en produktion, men det Sofia Helin fick utstå i första avsnittet av Bron var långt bortom det. De få som direkt förstod hennes karaktär och därmed hennes rolltolkning dränktes i en flod av hån, och fick i åtminstone några fall själva en släng av sleven för att de understod sig att inte hålla med majoriteten. Det säger något om vår tid, och med risk för att bli betraktad som dinosaurie tycker jag att det är lite sorgligt.

{ 0 kommentarer }

Steed Malbranque har ingen son, alla som vidarebefordrade ryktena om att hans son drabbats av cancer var en del av en lögn. Vi vet det nu, och det är förstås fantastiska nyheter för alla som bryr sig om Steed Malbranque – men framför allt är det en smäll för en ny sorts nyhetsförmedling, där ingen tar ett vettigt ansvar för vad som skrivs.

via Blasphemous Rumours « Bank o Niva

Dags för ett nytt källkritikhaveri på twitter, det går knappt en dag utan att det händer. Just detta såg jag inte men Simon Bank gjorde det, och han hade is i magen nog att bli misstänksam. Bra där.

{ 0 kommentarer }

Det tar inte många sekunder att skriva en tweet, och att retweeta vad något annan postat tar nästan ingen tid alls. Det är liksom grunden till att Twitter är, näst efter livesändningar i bild eller ljud (för de som tittar/lyssnar), ungefär den snabbaste form av nyhetsförmedling som finns. Det är virala nyheter.

Det innebär också att det knappast finns någon annan tjänst med lika mycket fel. På ett sätt gör det inte så mycket, det finns en sorts inbyggd självrättning över tid. Problemet är att felaktig information hinner färdas långt och nå många människor innan den korrigeras, och ännu mer att många bara ser felaktigheterna och aldrig rättelserna.

Det skulle inte behöva vara lika mycket fel. Hetsen att vara först eller åtminstone tidig med något gör att det slarvas med källkritiken och faktakollen alldeles för ofta innan något postas eller vidareförmedlas, även av sådana som aldrig skulle drömma om att göra på motsvarande sätt i tryck eller sändning. Om färre skickade information vidare helt okritiskt skulle twitter vara ännu mycket mer effektivt än det redan är. En tweet är inte bara en tweet, det är ett stycke information med allt vad det innebär.

Här är några rätt enkla saker att tänka på innan man retweetar nyhetsuppgifter:

Verkar det rimligt?

”If it walks like a duck and talks like a duck, then it probably is a duck” stämmer oftare än det inte gör det. Att något verkar helt orimligt eller lite för bra behöver förstås inte betyda att det är fel, men det är en klar varningsklocka att titta närmare på det innan man sprider det vidare.

Vem förmedlar informationen?

Är det någon som har bra track record av att skicka ut riktig information är ribban lägre än om det är någon man aldrig hört talas om förut, även om det förstås aldrig finns någon fullständig garanti.

När kongressledamoten Giffords blev skjuten twittrade flertalet stora nyhetstjänster snabbt ut att hon var död, vilket ju visade sig vara fel. Allting gick att härleda till en enda uppgift, där dess trovärdighet byggdes på ju fler större och mer etablerade som gick ut med det. Om man ser att CNN och flera andra stora rapporterar det är det inte konstigt att man tror på det, och blev en spiral. Den händelsen var anledningen till att många nyhetstjänster var förhållandevis långsamma med att gå ut med nyheten om bin Ladens död. De hade lärt sig läxan: hellre rätt och lite långsammare än tvärtom.

Vad är det för källa?

Finns det överhuvudtaget en källa, och är den i så fall trovärdig? Om det handlar om förstahandsinfo/ögonvittnesrapporter, finns det flera sådana som bekräftar eller verkar allting gå att härleda till en enda? Finns det ingen källa alls, be very very careful. Bara för att det står ”Confimed: …” betyder det inte att det är det. Ifrågasätt genom att be om förtydligande var uppgiften kommer ifrån.

Oräkneliga är de kändisar som dödförklarats på twitter, där ryktet om deras död senare visat sig vara betydligt överdrivet. Det senaste jag sett i den vägen är Sean Connery där det plötsligt började dyka upp tweets med enbart ”Sean Connery RIP”. Jag vet inte om det var trollande, missförstånd eller något annat som var ursprung där, men om man ser en sådan tweet borde första reaktionen vara att undersöka det och inte bara förstärka det.

Under terrorattackerna i Norge fanns det många som ägnade sig åt att plocka helt obekräftade tweets från flödet, översätta dem och skicka ut dem. Ett sådant var uppgiften att flygplatsen Gardemoen var stängd, där en snabb twittersökning visade gott om folk som twittrade att det var lugnt där och att allt var öppet.

Kolla datum etc.

Finns det en länk som går till en artikel, notis etc? Kolla att den faktiskt handlar om den aktuella händelsen.

Under Norge-attackerna spreds tidigt en uppgift att tre personer var gripna, och där fanns en länk till en artikel om just det. Problemet var bara att den artikeln var från 2010 och handlade om en annan händelse.

Är det en partsinlaga?

Har den som sprider informationen ett egenintresse, som t ex ena sidan i en konflikt? Gynnas någon av informationen, och i så fall hur?

Ta bin Laden som exempel igen: en tid efter hans död spreds uppgiften att man hade hittat massor av porr i huset i Abbottabad. Uppgiften kom från amerikanska militärkällor, vilket ju är rätt självklart eftersom ingen annan var där. Jag förstår att det var en smått oemotståndlig historia att sprida, men lägg 30 sekunder på att fundera på vem eller vad som gynnas av en sådan nyhet. Jag vet inte hur det ligger till med den där porren, men det gör inte många andra heller.

Om det ändå har blivit fel?

Om man har skickat ut något som senare visat sig vara fel, ta bort originalet och posta vad som hänt. Ja, det finns olika åsikter om man ska låta allting vara kvar eller inte, men för mig är det självklart att en felaktig tweet ska bort. Risken är alldeles för stor att många ser den men inte rättelsen.

{ 6 kommentarer }

Mr Speaker, everyone watching these horrific actions will be stuck by how they were organised via social media.

Free flow of information can be used for good. But it can also be used for ill.

And when people are using social media for violence we need to stop them.

So we are working with the Police, the intelligence services and industry to look at whether it would be right to stop people communicating via these websites and services when we know they are plotting violence, disorder and criminality.

via PM statement on disorder in England – Number 10

Diskussionen om det Cameron sade om sociala medier i parlamentet idag är i full gång på Twitter, G+ och diverse andra ställen. Det florerar dock massor av olika versioner och tolkningar av vad han sade, uppenbarligen inte så sällan baserat på andra- och tredjehandsuppgifter. Jag har sett allt från att han vill övervaka Twitter (dvs läsa tweets) till att kunna stänga sociala medier helt och hållet om det behövs.

Den kursiverade texten ovan är en del av den officiella transkriberingen direkt från källan, dvs Number 10-sajten, och är just det stycke som behandlade sociala medier. Jag tolkar det som att han vill utreda möjligheten att stoppa enskilda användare (t ex twitterkonton) som uppviglar etc, snarare än att begränsa tillgången för alla. Det är ändå en viss skillnad, och ska man diskutera det här tycker jag att man ska man göra det med rätt bakgrundsfakta. Vad en sådan utredning kommer fram till återstår också att se. Det uppskruvade tonläget just nu (se på The Suns medeltida approach idag) kommer att lägga sig med tiden, och eventuella åtgärder och lagändringar kommer (hoppas jag) att vändas och vridas på mer sansat. Även om detta nu gäller UK så misstänker jag att det tittas nyfiket utifrån på vad som sker där, och därför är det intressant även i ett icke-UK-sammanhang.

Framför allt finns här i mitt tycke en både intressant och viktig principdiskussion. Självklart vill jag inte ha några inskränkningar i yttrandefriheten alls, men någonstans går rimligen en gräns för vad som är brottsligt även om det är i formen av en tweet. Jag är inte jurist och jag inser att det finns komplikationer i och med nätets globala natur, men om någon twittrar innehåll som är hets mot folkgrupp kommer den personen sannolikt att bli åtalad för det, och jag antar att det är samma sak för t ex seriösa dödshot. Men hur är det när Anonymous använder Twitter för att räkna ned till DDoS-attacker? En tweet som i allmänna ordalag uppmanar till misshandel, plundring eller mordbrand, som det fanns en hel del av i UK-kravallerna, hur ser lagen på sådant? Hur skulle det vara i Sverige? Man kan sätta upp en hel skala av exempel som rör sig från oskyldigt till civil olydnad till ren kriminalitet.

Kort sagt, var går gränsen mellan yttrandefrihet och kriminella handlingar i de här sammanhangen? Vad får det för konsekvenser om rättsväsendet agerar preventivt eller efteråt vid misstanke om att brott begåtts? Är det ens realistiskt att tro att man skulle kunna stoppa en enskild användare utan att oskyldiga dras med och drabbas på något sätt?  Det här är komplext och jag har verkligen inte svaren, men det är så viktiga frågor att det måste diskuteras och analyseras ingående innan några beslut tas. Det sista vi behöver är åtgärder i affekt som vi kan få leva med länge.

{ 0 kommentarer }

För den som likt mig är nyhetsjunkie och använder iPhone (det borde vara några stycken, right?) finns ett enkelt sätt att via Twitter få nyhetsflashar ungefär som TT-flashar. Det är bara att göra en lista som innehåller konton man vill ha notifieringar ifrån, och sedan använda Boxcars tjänst för twitterlistor.

Jag har en sådan twitterlista vid namn ”Flash” som just nu innehåller wsjbreakingnews, polisen_sthlm, REUTERSFLASH, washingtonpost, BBCBreaking, AJEnglish, BreakingNews och SkyNewsBreak. Jag byter ut någon då och då för att få nya perspektiv och värderingar. Vid nyhetslägen brukar jag sedan lägga till andra temporärt, ofta någon person som är på plats, som har tillgång till förstahandsinfo eller som på annat sätt har bra koll på just den händelsen. Det har varit VG-journalister och privatpersoner vid terrorattackerna i Norge, Guardians utmärkte @PaulLewis under kravallerna i London, nyckelpersoner i Syrien, Egypten, Tunisien och många andra. Det enda man behöver göra är att lägga till dem på sin Flash-lista så sköter resten sig självt.

Man behöver naturligtvis inte använda det här för nyheter, det kan lika gärna vara precis vilka twitterkonton som helst som man vill ha koll på.

Så här gör man:

  1. Gör en lista på Twitter och lägg till de konton du vill få notifieringar ifrån. Listan behöver vara publik för att Boxcar ska kunna använda den.
  2. Installera Boxcar på iphone (eller ipad, för den delen) om det inte redan är gjort.
  3. Gå in i Boxcar och välj först ”Add a service…” och sedan ”Twitter List”. Välj den lista du vill köra, och ställ in resten som du vill ha det.
  4. Well, det var det.

{ 1 kommentar }

Facebook and Twitter have created a generation obsessed with themselves, who have short attention spans and a childlike desire for constant feedback on their lives, a top scientist believes.

via Facebook and Twitter creating vain generation of self-obsessed people | Mail Online

Den här dök upp häromdagen och har blivit småhånad här och där har jag sett. Och visst, det finns en del banaliteter i vad forskaren säger och som visar på lite mindre insikt i ämnet first hand, men här finns goda poänger också.

Framför allt tycker jag det gäller ”instant gratification”-delen. Enkelheten att med ett enda klick lämna positiv feedback (Like, RT, +1 osv) har gjort att man också förväntar sig att få det. Att skriva en status på FB som ingen tycker är värd att reagera på är onekligen tråkigare än att ha många som gillar den, och den som påstår något annat har jag svårt att tro på. Artikeln pratar dock om ”a vain generation of self-obsessed people”, men av det jag ser handlar mer om generations snarare än en enda utpekad. Då tror jag mer på en uppdelning i användare och icke-användare.

Det man också kan diskutera är möjligen hönan och ägget, alltså om Facebook, Twitter et al har skapat det här beteendet eller om de tjänsterna skapades (och lyckades) för att beteendet/behovet redan fanns.

{ 2 kommentarer }

Jag har hållit på med innehållsdelande av olika slag rätt länge nu. Det handlar i grunden om att själv hålla koll på sådant som intresserar mig och sprida vidare det som jag tror kan intressera andra, precis som jag hittar saker genom andra som gör samma sak. Det har varit via BBS:er/First Class, newsgroups, mejlinglistor, bloggar, diverse communities och forum, Google-grupper, Google Reader, Facebook, Twitter, Buzz (i typ två dagar) och säkert många fler sätt jag inte riktigt minns nu. Och nu är det Google+ också.

Länge var det hyfsat enkelt på så sätt att de flesta kanalerna och platserna var specialiserade på ämnen. Det var nyhetsgruppen för det och det, forumet som diskuterade något annat och mejlinglistan för ytterligare något mer eller mindre obskyrt område. Och så vidare.

Med Facebook och ännu mer Twitter förändrades det, och sammanhanget började bestå av ett mycket bredare och mindre homogent spektrum av människor. Till viss del är det självformande på så sätt att de som följer mig på Twitter vet ungefär vad de får, och uppenbarligen gillar eller åtminstone tolererar det. Men om man som jag sprider högt och lågt, blandar djupt (nåja) med ytligt, och gärna blandar tweets om hur mycket kaffe jag dricker med tankar om hur News of The World-affären kan tänkas påverka medieutvecklingen i UK, då är det inte specialiserat på det gamla sättet längre. Då har allting vänts 180 grader och det är snarare profilen på mig själv som är specialiseringen, såvida jag inte håller mig till ett enda ämne hela tiden (aint gonna happen).

Med Google+ har jag känt att det har nått en brytpunkt, att det har blivit svårare att hinna med att göra det bra och att jag har behövt tänka igenom och organisera om det från grunden igen. Ja, man kan knåpa ihop lösningar som sprider från ett ställe till många andra med automatik, men jag har alltid tyckt att det är rätt värdelöst. Facebook, Twitter och G+, för att ta de aktuella huvudkanalerna, har olika förutsättningar och når inte samma människor. Det finns saker som funkar att skriva precis likadant överallt, men nästan alltid vinner man på att anpassa formuleringarna. Allt innehåll passar inte heller på alla ställen, och det finns tekniska komplikationer för den som vill autoposta (”Visa 86 inlägg till från twitter” på FB, anyone?).

För att till slut komma till den konkreta saken, efter att ha klurat en hel del så tänker mig nu en setup som ser ut som följer. Vi får se hur det fungerar i praktiken, det kan säkert behöva justeras framöver. Here goes:

På Facebook, Twitter (@hans_g) och Google+ (här, i väntan på riktig vanity-URL) postar jag saker manuellt via mina personliga konton. Vad som går till respektive ställe avgör jag från gång till gång, och speciellt på Twitter blir det mer än vad som kommer att finnas på bloggen. Minst lär det bli på Facebook, med G+ någonstans däremellan.

Bloggen, dvs här, får fungera som ett nav. Här finns framför allt kategorierna Självskrivet och Noterat, där den första är egna utläggningar/rants och den andra är uppsnappade saker med kommentarer av varierande längd. Noterat-sakerna blir sådant som jag av någon anledning tycker förtjänar en egen post.

Det som postas i bloggen kan man förutom att läsa rätt upp och ned naturligtvis också följa via RSS (för allting eller separat för enskilda kategorier: Noterat-RSS resp Självskrivet-RSS). Feederna är kompletta och inga snålvarianter.

Utöver RSS testar jag också ett speciellt twitterkonto (@mediasplatter) och en FB-sida (som finns här). Där kommer allt från bloggen, och enbart det, för den som vill ha det på det sättet.

Jag har tidigare delat mycket i Google Reader via Shared items, men det låter jag nog vila ett tag.

{ 0 kommentarer }

Louise Mensch (@LouiseMensch), som sitter i brittiska parlamentet för tories, ställde idag en fråga på twitter till Piers Morgan (@piersmorgan). Frågan gällde hur han under sin tid som chefredaktör för Mirror hade fått tag på Kate Winslets hemliga telefonnummer, något som nämns i Insider. Hon får först inget svar, men efter en påstötning någon timme senare drar cirkusen igång.

Eftersom jag är lite smått besatt av News of The World- och phone hacking-härvan så rätade jag ut deras ordväxling i Storify för att göra det lättare att följa.

 

{ 0 kommentarer }

Jag kom till slut fram till att det kanske vore bra om Media Splatter finns på Twitter också, även om jag delar/postar mycket själv i mitt eget (@hans_g) namn.

@mediasplatter-kontot är just nu ren autopostning av allt som publiceras här på bloggen. Jag testar det ett tag och ser hur det faller ut. Det kommer gissningsvis att vara sisådär 3-5 saker om dagen, så det är inte direkt spamvarning. Häng på den som vill.

{ 0 kommentarer }

The ongoing conversation about the ills of the A-List produces the opposite effect than desired. Instead of creating a correction, it builds a stratosphere of influence, and creates a perception of unworthiness for the rest of the social web. This demeans the value of everyone else — literally everyone who is not a top ranked “A-Lister,” a crying shame consider that the rest of the population has as much of a chance of becoming truly useful and influential.

via Why the A-List Conversation Hurts Us

Glömde posta detta när det dök upp för några dagar sedan, så det kommer nu istället. Ja, det är rants och lite väl dogmatiskt för min smak egentligen, och det är förstås djupt ironiskt att det ligger på en blogg som sportar en jätteblaffa som visar att den är rankad som nummer 35 på Ad Age 150.

Men… i grunden är det ändå så bra, och jag känner igen så mycket. Det är bara att titta på resonemanget och i synnerhet de fem punkterna, och se hur mycket som stämmer in på hur man själv upplever det. För min del finns det just nu delar av framför allt Twitter som ger mig akut syrebrist i den ekokammare det numera ofta är.

Jag kan inte skylla på så mycket annat än mig själv, det är jag som formar min egen feed. Det som stör mig mest är att jag faktiskt någonstans bryr mig om sådant som den hopplösa twitterelit-diskussionen som regelmässigt uppstår och lika regelmässigt avfärdas och i och med det samtidigt underhålls (fan, nu gör jag det också), och flickjox-påhittet som säkert inte var illa ment men som tidigt hamnade snett och pågick på tok för länge. Jag stör mig på att jag bryr mig om åsikten att om andra uppfattar något på annat sätt än avsett så har de fel. Trust me, om det händer så ligger det nästan alltid något i det – från deras håll.

Twitter är fantastiskt på väldigt många sätt, men navelskådandet kommer att bli dess död. Dags att börja leva efter de där fem punkterna på allvar, eller så får jag sluta bry mig. Men jag misstänker att jag varken kan eller vill det.

</rant>

{ 0 kommentarer }