SVT

Häromdagen skrev jag en del om Rally Up, den nya location-appen á la Gowalla/Foursquare. Efter ytterligare användning så twittrade jag igår det här: ”Upptäckte två problem till med Rally Up. Den visar avstånd bara i feet, och den klarar inte svenska tecken i spotnamn.

Döm om min förvåning när jag några timmar senare får en tweet med innehållet ”vi arbetar på båda dessa frågor i nästa uppdatering / we’re working on both those issues in our next update” från en @jakey12. Det visar sig att det är Jacob Knobel, en av grundarna av och Lead developer för just Rally Up, som inte bara kollat av flödet för sin produkt utan också gjort sig besväret att översätta först min tweet och sedan också svaret tillbaka till mig.

Nu är förvisso 12seconds.tv som gör Rally Up en startup som verkligen lever och andas på nätet, men tänk om alla företag kunde lära sig att agera på det här sättet. Det visade sig sedan att @bjornhedensjoDN.se haft en liknande erfarenhet av ett annat företag ganska nyss, och @martinkiland sade att Disqus brukar reagera snabbt på det som sägs om dem. Som Björn sade: ”man blir en mycket välvillig konsument”, och det är bara att hålla med. Nu är det lättare att överse med vissa brister, inte minst när man har fått höra vilka utvecklingssaker de jobbar med till nästa release. Istället för att slänga ut appen hänger jag nog kvar för att se hur mycket bättre det blir.

Egentligen är inte det här så nytt. Jag vet inte hur många gånger jag har pratat (på telefon, mejl eller t ex via en bloggkommentar) med människor som på ett eller annat sätt varit förbannade på SVT, men när de märker att man lyssnar och faktiskt försöker hjälpa dem så inte bara lugnar de sig utan blir snarare anhängare och ambassadörer. Skillnaden nu mot tidigare är förstås att det finns ett mycket större krav på att lyssna aktivt och att agera, snarare än sitta och vänta på att reagera. Jag är ganska övertygad om att för de allra flesta företag lönar det sig att jobba på det sättet, inte bara goodwillmässigt utan även i reda pengar. Det senare har ju dessutom en tendens att hänga ihop med det förstnämnda. Det här är jag naturligtvis varken först med eller ensam om att tycka, men det här var det överlägset tydligaste och mest långtgående exemplet jag varit med om hittills.

{ 0 kommentarer }

Ikväll var det premiär för Melodifestivalen 2010, och det gick att slå på tweets i tv-rutan med hjälp av text-tv sidan 198. Mitt i allt raljerande om den saken, och oavsett vad man tycker om genomförandet (ja, det var ett experiment, och nej, jag var inte inblandad i just det), så verkar många ha missat den stora poängen.

Den poängen är att text-tv har ett par miljoner användare per dag enligt de siffror jag har sett. SVT:s text-tv vill säga, räknar man in alla kanaler lär det vara uppåt en tredjedel av befolkningen. Melodifestivalen har några miljoner tittare (låt oss just nu gissa på kanske tre, svaret får vi i början av veckan när MMS-siffrorna kommer). Jämför det med Twitters ca 0,4% dagligt aktiva användare i Sverige, och ägna en kort stund av matteövningar i huvudet. Hur många av övriga 99,6% upptäckte Twitter idag tack vare försöket på text-tv? Hur många tog sig vidare in på webben och upptäckte myllret av tyckande, skämtande, tipsande, konverserande, babbel, smarta observationer och mer eller mindre finnesrika sågningar? Jag vet inte men jag gissar att det var en del, och när jag hinner ska jag kolla exit-statistiken från Mello-sajten.

Det flög också omkring massor av synpunkter på hur man skulle ha implementerat det här experimentet, att det t ex borde ha varit hashtaggen #mel2010 som skulle ha synts i rutan. Ponera att det hade varit det, och tänk lite till (kolla här hur det såg ut på Twingly Live under iPad-launchen – grymt imponerande tekniskt, men oanvändbart ur användarperspektiv). Hur skulle den upplevelsen ha varit för en tittare med den mängden tweets under den tiden? Hur skulle den ha varit för någon som knappt eller kanske inte alls hört talas om Twitter förut? Sedan tillkommer förstås sådant som utgivarskap och ev missbruk (hey, det är valår i år), och det skulle vi kunna ägna hela natten åt att skriva om.

Ingen har väl förresten påstått att tv-rutan skulle vara det optimala sättet att följa en hashtagg, speciellt inte om man känner till de bättre alternativen. Och visst, ett filtrerat flöde med de bästa/roligaste/intressantaste/whatever tweetsen i lagom takt hade varit roligare, men antagligen förvirrande för ganska många (vem är den där @NN som skriver?). FB Connect etc hade förstås också varit ett alternativ/komplement.

Jag är absolut ingen anhängare av megafon-twittrande som det var nu (det syns om inte annat på alla gånger jag själv har raljerat över att Annika Lantz inte följer en enda person på Twitter – det raljerandet lär jag för övrigt fortsätta med, my bad), men jag tror verkligen att det var en skapligt bra idé att ha två såpass välkända personer som Ebba von Sydow och Annika Lantz som profiler den här gången, för en bredare och mer ovan publik. I praktiken ett kommentatorsspår, sure, men ett spår med en ingång till något större. Det här var första gången, och låt det för guds skull utvecklas genom konstruktiv kritik istället för att bara ropa #FAIL. Nästa gång kanske @ulrikagood, @stroemberg, @sjumilakliv eller @cirkusanna syns där också, bara för att nämna några som förgyller mitt flöde på olika sätt.

Vad många verkar ha glömt ikväll är att se förbi sig själva och fundera på vilken målgruppen var. De redan frälsta supertwittrarna? Skulle inte tro det.

Update: Tankar, reaktioner och diskussioner på samma ämne hos jardenberg.se och på jmw.se, och Niclas Strandh sågar det hela ganska hårt på DigitalPR.

{ 14 kommentarer }

Medievärlden har pratat med Eva Åberg om ämnet ”Sociala medier-redaktör symptom på bristande ledarskap”. Jag inser att snacket verkar vara inför en bloggpost hon ska skriva, snarare än har skrivit (det säger också något om tiden att kommentera något som ännu inte är skrivet…), så jag varken vill eller ska lägga ord i hennes mun. Men den korta intervjun väckte ändå såpass mycket tankar att det som först var tänkt som en kommentar i förbifarten snabbt blev lite längre och mynnade ut i detta.

Till saken, jag har svårt att se sådana problem med sociala medier-redaktörer av flera skäl. Ett är att det låter som om själva grundantagandet är att ledningar anställer och sedan lämnar personen mer eller mindre vind för våg, vilket jag bara inte tror på, och speciellt inte för en sådan tjänst. Det vore alibi- eller den dåliga sortens lycka till-ledarskap, och det hoppas jag inte förekommer i någon större utsträckning. I så fall har de medieföretagen större problem att hantera.

Det andra skälet är att begreppet sociala medier-redaktör inte är helt definierat ännu och kan vara flera saker. Det kan handla om att lägga upp och dra igång specifika avgränsade projekt, lika väl som att ta hand om och förändra en stor organisation som helhet. Man kan uppnå rätt mycket med det goda exemplet, även om effekten kanske inte blir lika bred och långsiktig som om man jobbar med ”alla” under lång tid. (Ett i mitt tycke bra exempel på ett sådant mer avgränsat projekt är EU-valet på YouTube med Leo Wallentin och Axel Humlesjö.)

Det tredje och viktigaste skälet är att med rätt stöd och mandat så tror jag att det är en alldeles utmärkt idé att låta en nyanställd kunnig 25-åring jobba med just det. Ja, det är ledningens jobb att driva förändring, men de behöver inte göra det handgripligen när det finns andra som kan göra det bättre. Ledningen ska hitta rätt personer och ge dem rätt förutsättningar att göra ett bra jobb. Jag utgår ifrån att de rekryteringar som gjorts på sistone (TV4, Expressen, Aftonbladet m fl) har sin grund i att ledningarna där har en hyfsat klar idé om vad de vill uppnå, att de kommit fram till att de behövde hitta personer som kan hjälpa till att förverkliga det, och inte minst att de är beredda att backa upp de personerna.

Sedan tror jag att inte att sociala medier-redaktörer kommer att behövas för evigt. Minns hur ”mediedirigent” var buzzword för några år sedan, och hur ofta hör man det idag? Jag är ganska övertygad om att vi är i en övergångs- eller introduktionsfas där det faktiskt behövs riktiga specialister och sådana som går före och testar, för att på sikt få det att bli en naturlig del i jobbet för många fler.

Nu väntar jag med spänning på att faktiskt få läsa den där bloggposten också. Btw, jag skulle väldigt gärna vilja höra fler funderingar om detta.

Update: Nu har blogginlägget ifråga skrivits, men jag måste säga att det var med en ”jaha, var det inte mer?”-känsla jag läste det.

{ 4 kommentarer }

Vi vet hur lång en tweet är, men hur bred är den då?

24 november 2009 Självskrivet

Hur bred är en egentligen en enskild tweet, dvs kan man se hur mycket genomslag och spridning den får? Jag antar att många har funderat på den saken vid åtminstone något tillfälle, och någon som definitivt gjorde det den 17 november var Hanna Larsson på SVT (@hannalar på twitter). Klockan 14.09 den dagen twittrade Mats [...]

View Comments Läs hela texten →