SVT

Om du läser den här bloggen har du antagligen inte missat den senaste tidens mediedebatter om vem som är journalist och hur journalistrollen kanske håller på att förändras.

via Debatt om journalistrollen i Japan efter radioaktiv dricka | Nyhetslabbet | svt.se

Jag må vara partisk eftersom Leo Wallentin (@leo_wallentin) är en vän, men när han sätter igång och tar sig an sådana här ämnen tycker jag att många ska läsa det. För övrigt ska det bli roligt att se hur Nyhetslabbet utvecklas framöver.

{ 0 kommentarer }

Igår kväll blev Rebecca & Fiona-serien belönad som årets bästa reality på Kristallen-galan. När Adam Alsing efter en evighetslång (or so it seemed) konstpaus tillkännagav vem som vunnit stod jag upp och skrek rakt ut, ivrigt påhejad av mina bordskamrater (tack Landet brunsås-gänget m fl, ni är fantastiska). När jag pratade med andra inblandade strax efteråt förstod jag att jag inte varit ensam om att reagera på det sättet. Inte bara för att vi vann, utan också för symbolvärdet i det.

Jag är förvisso färgad av vad jag ägnar mig åt, men till min förvåning verkar inga medier eller krönikörer hittills ha insett storheten i att en serie som gjordes specifikt för SVT Play först blir nominerad och sedan faktiskt vinner. För mig är det ett genombrott och ett bevis på att vi har nått en punkt där saker inte längre bedöms och kategoriseras utifrån olika distributionsformer, utan efter innehåll och kvalitet oavsett var man tar del av dem. Gränsen mellan webb-tv (och andra former) och broadcast är en gång för alla utsuddad, och allt vidare snack om egna klasser för webb-tv kommer att vara ett steg tillbaka i utvecklingen.

Många som såg serien och gillade den skulle antagligen säga ”So what?” om de läser det här. För dem är det en icke-fråga om de ser något på tv-tv, i en playtjänst, på YouTube eller någon annanstans, och det är precis som det ska vara. Det här uppdelandet har pågått länge nog, och på många fler områden än rörlig bild. Böcker, bloggar mm var för sig snarare än skrivande och berättande. Webb-, radio-, tidnings- och tv-klasser för grävande och avslöjanden. Ni fattar… Sorry, men det är inte så meningsfullt att organisera världen på det sättet längre.

För den som missade Rebecca & Fiona första gången, eller för den som vill se den en gång till, så finns den nu igen på svt.se och i SVT Play fram till ungefär slutet av september. Se den, den är så värd det.

Rebecca & Fiona på svt.se

 

{ 0 kommentarer }

Testbild | Bloggen om SVTs interaktiva erbjudande. | svt.se

Dags för lite skamlös self-promotion: idag öppnade vi upp Testbild, vilket är en utvecklingsblogg för vad vi på SVTi gör och hur vi tänker kring svt.se, SVT Play mm. Tanken är att vi ska ta upp allt från utbud till ganska tung teknik.

Hittills finns en öppningspost, en kort introduktion till nya Uppdrag granskning-sajten vi släppte igår och en post med utvecklarperspektiv på UG-bygget. Snart kommer också bl a en djupare beskrivning av konceptet och arbetet med det.

Ta förresten gärna en titt på just UG-sajten, och gör det med fördel från dator, surfplatta och mobil. Sajten är byggd responsive, och anpassar sig alltså beroende på vad man kommer in med. Den är det första vi har byggt i nya CMS:et och är en föraning om framtidens svt.se.

{ 0 kommentarer }

Årets realityprogram

En unge i minuten TV4
Rebecca & Fiona SVT
SOS Västkust Kanal 5
Spårlöst TV4
Ullared Kanal 5


via Och de nominerade är… | Blogg | Kristallen

Nomineringarna till Kristallen-priset har kommit, och Rebecca & Fiona är finalist i realitykategorin. Jag är verkligen skitglad att en produktion som primärt gjordes för SVT Play har tagit sig in där, det känns som lite av ett genombrott faktiskt. Och det kommer mera.

{ 0 kommentarer }

Häromdagen skrev jag en del om Rally Up, den nya location-appen á la Gowalla/Foursquare. Efter ytterligare användning så twittrade jag igår det här: ”Upptäckte två problem till med Rally Up. Den visar avstånd bara i feet, och den klarar inte svenska tecken i spotnamn.

Döm om min förvåning när jag några timmar senare får en tweet med innehållet ”vi arbetar på båda dessa frågor i nästa uppdatering / we’re working on both those issues in our next update” från en @jakey12. Det visar sig att det är Jacob Knobel, en av grundarna av och Lead developer för just Rally Up, som inte bara kollat av flödet för sin produkt utan också gjort sig besväret att översätta först min tweet och sedan också svaret tillbaka till mig.

Nu är förvisso 12seconds.tv som gör Rally Up en startup som verkligen lever och andas på nätet, men tänk om alla företag kunde lära sig att agera på det här sättet. Det visade sig sedan att @bjornhedensjoDN.se haft en liknande erfarenhet av ett annat företag ganska nyss, och @martinkiland sade att Disqus brukar reagera snabbt på det som sägs om dem. Som Björn sade: ”man blir en mycket välvillig konsument”, och det är bara att hålla med. Nu är det lättare att överse med vissa brister, inte minst när man har fått höra vilka utvecklingssaker de jobbar med till nästa release. Istället för att slänga ut appen hänger jag nog kvar för att se hur mycket bättre det blir.

Egentligen är inte det här så nytt. Jag vet inte hur många gånger jag har pratat (på telefon, mejl eller t ex via en bloggkommentar) med människor som på ett eller annat sätt varit förbannade på SVT, men när de märker att man lyssnar och faktiskt försöker hjälpa dem så inte bara lugnar de sig utan blir snarare anhängare och ambassadörer. Skillnaden nu mot tidigare är förstås att det finns ett mycket större krav på att lyssna aktivt och att agera, snarare än sitta och vänta på att reagera. Jag är ganska övertygad om att för de allra flesta företag lönar det sig att jobba på det sättet, inte bara goodwillmässigt utan även i reda pengar. Det senare har ju dessutom en tendens att hänga ihop med det förstnämnda. Det här är jag naturligtvis varken först med eller ensam om att tycka, men det här var det överlägset tydligaste och mest långtgående exemplet jag varit med om hittills.

{ 0 kommentarer }

Ikväll var det premiär för Melodifestivalen 2010, och det gick att slå på tweets i tv-rutan med hjälp av text-tv sidan 198. Mitt i allt raljerande om den saken, och oavsett vad man tycker om genomförandet (ja, det var ett experiment, och nej, jag var inte inblandad i just det), så verkar många ha missat den stora poängen.

Den poängen är att text-tv har ett par miljoner användare per dag enligt de siffror jag har sett. SVT:s text-tv vill säga, räknar man in alla kanaler lär det vara uppåt en tredjedel av befolkningen. Melodifestivalen har några miljoner tittare (låt oss just nu gissa på kanske tre, svaret får vi i början av veckan när MMS-siffrorna kommer). Jämför det med Twitters ca 0,4% dagligt aktiva användare i Sverige, och ägna en kort stund av matteövningar i huvudet. Hur många av övriga 99,6% upptäckte Twitter idag tack vare försöket på text-tv? Hur många tog sig vidare in på webben och upptäckte myllret av tyckande, skämtande, tipsande, konverserande, babbel, smarta observationer och mer eller mindre finnesrika sågningar? Jag vet inte men jag gissar att det var en del, och när jag hinner ska jag kolla exit-statistiken från Mello-sajten.

Det flög också omkring massor av synpunkter på hur man skulle ha implementerat det här experimentet, att det t ex borde ha varit hashtaggen #mel2010 som skulle ha synts i rutan. Ponera att det hade varit det, och tänk lite till (kolla här hur det såg ut på Twingly Live under iPad-launchen – grymt imponerande tekniskt, men oanvändbart ur användarperspektiv). Hur skulle den upplevelsen ha varit för en tittare med den mängden tweets under den tiden? Hur skulle den ha varit för någon som knappt eller kanske inte alls hört talas om Twitter förut? Sedan tillkommer förstås sådant som utgivarskap och ev missbruk (hey, det är valår i år), och det skulle vi kunna ägna hela natten åt att skriva om.

Ingen har väl förresten påstått att tv-rutan skulle vara det optimala sättet att följa en hashtagg, speciellt inte om man känner till de bättre alternativen. Och visst, ett filtrerat flöde med de bästa/roligaste/intressantaste/whatever tweetsen i lagom takt hade varit roligare, men antagligen förvirrande för ganska många (vem är den där @NN som skriver?). FB Connect etc hade förstås också varit ett alternativ/komplement.

Jag är absolut ingen anhängare av megafon-twittrande som det var nu (det syns om inte annat på alla gånger jag själv har raljerat över att Annika Lantz inte följer en enda person på Twitter – det raljerandet lär jag för övrigt fortsätta med, my bad), men jag tror verkligen att det var en skapligt bra idé att ha två såpass välkända personer som Ebba von Sydow och Annika Lantz som profiler den här gången, för en bredare och mer ovan publik. I praktiken ett kommentatorsspår, sure, men ett spår med en ingång till något större. Det här var första gången, och låt det för guds skull utvecklas genom konstruktiv kritik istället för att bara ropa #FAIL. Nästa gång kanske @ulrikagood, @stroemberg, @sjumilakliv eller @cirkusanna syns där också, bara för att nämna några som förgyller mitt flöde på olika sätt.

Vad många verkar ha glömt ikväll är att se förbi sig själva och fundera på vilken målgruppen var. De redan frälsta supertwittrarna? Skulle inte tro det.

Update: Tankar, reaktioner och diskussioner på samma ämne hos jardenberg.se och på jmw.se, och Niclas Strandh sågar det hela ganska hårt på DigitalPR.

{ 14 kommentarer }

Medievärlden har pratat med Eva Åberg om ämnet ”Sociala medier-redaktör symptom på bristande ledarskap”. Jag inser att snacket verkar vara inför en bloggpost hon ska skriva, snarare än har skrivit (det säger också något om tiden att kommentera något som ännu inte är skrivet…), så jag varken vill eller ska lägga ord i hennes mun. Men den korta intervjun väckte ändå såpass mycket tankar att det som först var tänkt som en kommentar i förbifarten snabbt blev lite längre och mynnade ut i detta.

Till saken, jag har svårt att se sådana problem med sociala medier-redaktörer av flera skäl. Ett är att det låter som om själva grundantagandet är att ledningar anställer och sedan lämnar personen mer eller mindre vind för våg, vilket jag bara inte tror på, och speciellt inte för en sådan tjänst. Det vore alibi- eller den dåliga sortens lycka till-ledarskap, och det hoppas jag inte förekommer i någon större utsträckning. I så fall har de medieföretagen större problem att hantera.

Det andra skälet är att begreppet sociala medier-redaktör inte är helt definierat ännu och kan vara flera saker. Det kan handla om att lägga upp och dra igång specifika avgränsade projekt, lika väl som att ta hand om och förändra en stor organisation som helhet. Man kan uppnå rätt mycket med det goda exemplet, även om effekten kanske inte blir lika bred och långsiktig som om man jobbar med ”alla” under lång tid. (Ett i mitt tycke bra exempel på ett sådant mer avgränsat projekt är EU-valet på YouTube med Leo Wallentin och Axel Humlesjö.)

Det tredje och viktigaste skälet är att med rätt stöd och mandat så tror jag att det är en alldeles utmärkt idé att låta en nyanställd kunnig 25-åring jobba med just det. Ja, det är ledningens jobb att driva förändring, men de behöver inte göra det handgripligen när det finns andra som kan göra det bättre. Ledningen ska hitta rätt personer och ge dem rätt förutsättningar att göra ett bra jobb. Jag utgår ifrån att de rekryteringar som gjorts på sistone (TV4, Expressen, Aftonbladet m fl) har sin grund i att ledningarna där har en hyfsat klar idé om vad de vill uppnå, att de kommit fram till att de behövde hitta personer som kan hjälpa till att förverkliga det, och inte minst att de är beredda att backa upp de personerna.

Sedan tror jag att inte att sociala medier-redaktörer kommer att behövas för evigt. Minns hur ”mediedirigent” var buzzword för några år sedan, och hur ofta hör man det idag? Jag är ganska övertygad om att vi är i en övergångs- eller introduktionsfas där det faktiskt behövs riktiga specialister och sådana som går före och testar, för att på sikt få det att bli en naturlig del i jobbet för många fler.

Nu väntar jag med spänning på att faktiskt få läsa den där bloggposten också. Btw, jag skulle väldigt gärna vilja höra fler funderingar om detta.

Update: Nu har blogginlägget ifråga skrivits, men jag måste säga att det var med en ”jaha, var det inte mer?”-känsla jag läste det.

{ 4 kommentarer }

Hur bred är en egentligen en enskild tweet, dvs kan man se hur mycket genomslag och spridning den får? Jag antar att många har funderat på den saken vid åtminstone något tillfälle, och någon som definitivt gjorde det den 17 november var Hanna Larsson på SVT (@hannalar på twitter). Klockan 14.09 den dagen twittrade Mats Knutson följande:

”Cecilia Malmström blir ny EU-kommissionär, enligt uppgifter just nu.”
http://twitter.com/matsknutson/status/5795121530

Hanna själv twittrade det här en minut senare:

”Rapport: Cecilia Malmström (fp) ny EU-kommissionär”
http://twitter.com/hannalar/status/5795144706

Mats tweet kom cirka 20 minuter innan presskonferensens början och det hela blev officiellt. Så vitt jag vet hade inga andra nyhetsmedier den informationen då, eller hade i alla fall inte gått ut med det.

Det blev snabbt ett antal retweets på det (jag var en). Lite senare den eftermiddagen gjorde Hanna ett överslag på hur många som nåtts av nyheten på twitter och kom fram till ca 10 000 (baserat på ett överslag av antal followers för de som RT:ade), och twittrade sedan ut det.

Det var ungefär där jag började fundera på allvar, och fler med mig att döma av reaktionerna. Det finns massor av verktyg på nätet som gör ansatser till att försöka ge ett mått på spridning, men jag har inte hittat något som gör det riktigt bra. Gissningsvis för att det är rätt svårt och potentiellt kräver en herrans massa API-anrop, även om det bör vara teoretiskt möjligt att komma hyggligt nära.

Jag gör verkligen inte anspråk på att ha svaret på detta, men jag tycker att det är klart relevant att gräva mer i och allra helst så realistiskt som möjligt då. Jag satte upp en tankeövning så här:

  1. Hur många followers har Mats och Hanna totalt.
  2. Hur många followers totalt har de som RT:ade någon av de två tweetsen ovan.
  3. Vad är överlappet på det ovan? Eller egentligen tvärtom – hur många unika, icke-dubbelräknade, personer var potentiella mottagare. För att prata lite TV-språk: hur stort var universum för just dessa två tweets, just då.
  4. Hur många av ovanstående unika personer verkligen såg ursprungstweetsen eller någon av RT-tweetsen?

1 och 2 är naturligtvis enkla att kolla. När jag körde TwitterAnalyzer på de två tweetsen strax efteråt fick jag fram detta:

Mats tweet
Totalt 14 RT:s -> 7 150 potentiella läsare

Hannas tweet
Totalt 3 RT:s -> 1 594 potentiella läsare

Lägg till Mats och Hannas egna followers och vi landar på en bit över 10 000. Sedan kommer då överlappet (vilket Hanna snabbt insåg också). Med OverLapr kan man se vilka gemensamma followers två unika personer har, och med Follower Wonk kan man jämföra olika aspekter av tre personer åt gången. Idealiskt vore förstås att kunna köra alla som retweetade mot varandra samtidigt för att få så korrekt resultat som möjligt, men med stickprov kan man få i alla fall en indikation.

När jag kollar överlappet mellan Mats Knutson och de som RT:ade hans tweet så varierar det mellan 3% och 48% gemensamma followers, och medianvärdet är 21%. Men så enkelt är det ju inte heller, det finns  högst sannolikt gemensamma followers även bland de 14 retweetarna. Jag ska titta närmare på det så snart jag hinner, men man kan hur som helst börja ana hur det ser ut.

Slutligen 4 då, alltså hur många som faktiskt läste. Det är nu det börjar bli riktigt knepigt, men i teorin skulle man kunna kolla vilka av de potentiella mottagarna som skrev något själva på twitter inom… tja, säg kanske +/- 15 minuter runt den tweet vi är intresserade av. Något höftat och trubbigt, men det skulle möjligen kunna vara ett lämpligt mått på vilka som var aktiva just då. Men nope, även om jag har en tendens att hamna i sisyfosjobb ibland så tänker jag inte gå igenom sisådär 8 000 feeder och kolla klockslag på eftermiddagen den 17:e. Inte just idag i alla fall.

Jaha, blev man något klokare av detta då? Well, jag blev det i alla fall. Inte för att jag nu har en fantastisk formel att använda och lätt få ut en fin och exakt siffra, men för att det blev mycket tydligare vilka saker som påverkar och styr räckvidden. Slutligen, som en extra liten komplexitetsbonus handlar det ju dessutom väldigt mycket om vilka det var som såg tweeten och vad de eventuellt gjorde med den informationen, och inte bara på Twitter då.

So, har jag missat något viktigt i resonemanget? Andra aspekter? Bättre idéer? Hit me.

{ 5 kommentarer }