Aftonbladet

Natten till tisdag hände det igen. En kändis, Jon Bon Jovi den här gången, dödförklarades på Twitter med källhänvisning till en fejkad artikel. På nästan ingen tid alls blev ”nyheten” trending topic worldwide, därför att ett oräkneligt antal människor uppenbarligen skickade informationen vidare utan att tänka. Hade de ägnat en minut åt att först ifrågasätta och sedan hitta och kolla källan, då hade de sett att artikeln fanns på en splitterny wordpress.com-blogg där skaparen inte ens brytt sig om att ta bort standardinlägget med Hello World. Texten var för övrigt kopierad från LA Times besked om att Michael Jackson avlidit, vilket inte är lika enkelt att genomskåda men ändå inte speciellt svårt med en googling.

De här trollandet är nätets motsvarighet till fotbollsmatchernas inrusande dårar. Någon är uttråkad och/eller möjligen packad, någon vill se om det går, någon är arg och någon vill bara skapa kaos, och allt och alla är fair game for the lulz. Tv-sändningar undviker numera ofta att visa det här uppmärksamhetstörstandet i bild för att ta bort belöningen och inte uppmuntra fler. Luften är förstås fri, men så skulle det kunna vara på nätet också.

Så snälla AftonbladetWashington Post, Slate Magazine, Expressen, Sky News, BBC News, Vancouver Sun och alla hundratals andra som rapporterade om detta (inklusive Nyheter 24 med ämnets ohotade lågvattenmärke ”Här är tidernas bästa dödsbluffar”), sluta mata trollen.

Med vänlig hälsning,
Don Quijote (på en käpphäst)

Uppdatering 29 dec 2011 kl 22:20: Det har nu kommit fram vem som startade dödsryktet om Bon Jovi, en 30-åring(!) vid namn Jeffrey Goho. Han var… arg.

{ 0 kommentarer }

Medievärlden har pratat med Eva Åberg om ämnet ”Sociala medier-redaktör symptom på bristande ledarskap”. Jag inser att snacket verkar vara inför en bloggpost hon ska skriva, snarare än har skrivit (det säger också något om tiden att kommentera något som ännu inte är skrivet…), så jag varken vill eller ska lägga ord i hennes mun. Men den korta intervjun väckte ändå såpass mycket tankar att det som först var tänkt som en kommentar i förbifarten snabbt blev lite längre och mynnade ut i detta.

Till saken, jag har svårt att se sådana problem med sociala medier-redaktörer av flera skäl. Ett är att det låter som om själva grundantagandet är att ledningar anställer och sedan lämnar personen mer eller mindre vind för våg, vilket jag bara inte tror på, och speciellt inte för en sådan tjänst. Det vore alibi- eller den dåliga sortens lycka till-ledarskap, och det hoppas jag inte förekommer i någon större utsträckning. I så fall har de medieföretagen större problem att hantera.

Det andra skälet är att begreppet sociala medier-redaktör inte är helt definierat ännu och kan vara flera saker. Det kan handla om att lägga upp och dra igång specifika avgränsade projekt, lika väl som att ta hand om och förändra en stor organisation som helhet. Man kan uppnå rätt mycket med det goda exemplet, även om effekten kanske inte blir lika bred och långsiktig som om man jobbar med ”alla” under lång tid. (Ett i mitt tycke bra exempel på ett sådant mer avgränsat projekt är EU-valet på YouTube med Leo Wallentin och Axel Humlesjö.)

Det tredje och viktigaste skälet är att med rätt stöd och mandat så tror jag att det är en alldeles utmärkt idé att låta en nyanställd kunnig 25-åring jobba med just det. Ja, det är ledningens jobb att driva förändring, men de behöver inte göra det handgripligen när det finns andra som kan göra det bättre. Ledningen ska hitta rätt personer och ge dem rätt förutsättningar att göra ett bra jobb. Jag utgår ifrån att de rekryteringar som gjorts på sistone (TV4, Expressen, Aftonbladet m fl) har sin grund i att ledningarna där har en hyfsat klar idé om vad de vill uppnå, att de kommit fram till att de behövde hitta personer som kan hjälpa till att förverkliga det, och inte minst att de är beredda att backa upp de personerna.

Sedan tror jag att inte att sociala medier-redaktörer kommer att behövas för evigt. Minns hur ”mediedirigent” var buzzword för några år sedan, och hur ofta hör man det idag? Jag är ganska övertygad om att vi är i en övergångs- eller introduktionsfas där det faktiskt behövs riktiga specialister och sådana som går före och testar, för att på sikt få det att bli en naturlig del i jobbet för många fler.

Nu väntar jag med spänning på att faktiskt få läsa den där bloggposten också. Btw, jag skulle väldigt gärna vilja höra fler funderingar om detta.

Update: Nu har blogginlägget ifråga skrivits, men jag måste säga att det var med en ”jaha, var det inte mer?”-känsla jag läste det.

{ 4 kommentarer }