Det finns två sätt att läsa den här texten. Antingen tittar du på den här videon först och läser texten sedan, eller så läser du texten först och avgör sedan om du vill se filmen. Det första sättet är mer effektfullt, i brist på ett bättre ord. Your call.
Tänk dig att du sitter med Chatroulette uppe och klickar dig fram genom den hysteriska blandning av människor som finns där. Du klickar på Next ännu en gång och du får se en man i kortbyxor och t-shirt som verkar stå helt stilla i hörnet av ett rum. Eller vänta, han hänger ju. Är det en stillbild? Nej, han svänger mycket sakta i sidled. Herregud, han har hängt sig framför en påslagen kamera…
Precis det här scenariot hände för ett tag sedan, men hängningen var fejk. Det var Eva och Franco Mattes (mer kända som 0100101110101101.org) senaste projekt No fun, där de spelade in reaktionerna hos dem som exponerades för den makabra scenen och visade dem parallellt som på bilden högst upp här. De lade upp filmen på YouTube men där plockades den bort, så nu ligger den på Vimeo istället.
Som titeln säger, så mycket ”fun” är det inte. Det är det mest skruvade, störande och samtidigt starkaste jag sett på länge (möjligen med undantag för Collateral Murder-videon på Wikileaks). Inte för den hängande mannen, utan för reaktionerna. Det är chock, skratt, bestörtning, en del rättrådighet, mer skratt, lite hånfullhet och ”kom och kolla!” om vartannat, och det är t o m en man som först ser förvånad ut men som sedan fortsätter onanera (dock utanför bild, thank you very much) utan att det verkar spela någon större roll vad han ser på sin skärm. Han är bilden av den totala avtrubbningen.
Nu, några dagar efter att jag såg filmen, pendlar jag fortfarande mellan att det är genialt ena stunden och totalt hänsynslöst och provocerande spekulativt den andra. Realiteten är nog att det inte behöver vara någon motsats. Att definiera vad som är konst är en diskussion som kommer att pågå till tidens ände, men för mig är den som bäst när den skapar skönhet out of this world, när den är intrikat och subtil eller när den visar upp och kommenterar företeelser som gör att man ser dem i ett nytt ljus, men kanske allra mest när den ställer frågor så påträngande att det gör fysiskt ont. När man känner att man borde svara, måste svara, men där varje sådant försök istället bara skapar fler frågor. Det sista är precis det som No fun gör för mig. Får man göra såhär? Är det lagligt att visa människor på det här sättet, i sin mer eller mindre bildliga avkläddhet framför kameran? Om jag hade suttit där, hur skulle jag själv ha reagerat? Vilka bilder eller uttryck krävs egentligen för att framkalla reaktioner som just jag tycker är rimliga, och är det ens möjligt eller önskvärt?
Kanske överdriver jag, och antagligen säger min reaktion mer om mig själv än om andra. Det finns en förväntan på sajter som Chatroulette att det ska vara bisarrt, flippat och fejk. Det är i någon mån själva drivkraften att bege sig dit. Även om graden av extrema uttryck skiftar mycket och det naturligtvis inte enbart handlar om det, så är de nätets vaudevilleteatrar och freak shows precis som t ex 4chan och Images of Death kan vara det. Människor utgår ifrån att de betraktar en scen där vad som helst kan visas upp (och där de själva kan delta så mycket som de önskar), och där skådespelet bedöms utifrån hur realistiskt det ser ut att vara och hur mycket chockverkan det skapar. Det finns nog fortfarande en gräns mellan det som är fejk och det som faktiskt är äkta, men den verkar vara på väg att bli allt otydligare.
Det är förstås svårt att låta bli att dra paralleller till Anna Odell. Där hon handgripligen testade och utforskade psykvården men också lika mycket omgivningens och samhällets sätt att hantera sättet hon gjorde det på, där gör No fun något liknande. Åskådarna i filmen blir våra alter egon som vi i en del fall initialt förfasas över och i andra kanske fascineras av eller känner med, men vars plats vi sedan inte kan låta bli att ta. Vi prövar de olika typerna, eller snarare deras reaktioner, ord och känslor, och jämför med oss själva.
Jag tänker också på vad vi faktiskt vet om vad som är sant här och vad vi själva läser in som åskådare i efterhand. Är de bandade åskådarna verkligen äkta och några som råkat hamna på bild, eller är de införstådda och spelar sina roller? Till slut löses alla fasta punkter och fakta upp och vi tvingas själva konstruera något som kan förklara det vi ser på ett någorlunda rationellt sätt, var och en utifrån sin egen personlighet, värderingar och tidigare erfarenheter.
Vacklar jag fortfarande? Ja, och det lär jag nog fortsätta göra. Jag misstänker att det är något sorts mått, även om jag ännu inte är säker på exakt vad.
N.B. Det är jag som pixlat ansiktena i skärmdumpen upptill, eftersom jag inte vet hur det ligger till med deras medverkan. Det är möjligt att det går att läsa sig till någonstans, men jag har inte sett det och det framgår inte av filmen.
Jag heter Hans G Andersson och är produktutvecklingschef på SVT interaktiv. Förutom hyggligt löpande 