Sthlm arkitektur är ett hobbyprojekt som har sitt ursprung i små upptäcktsfärder efter att jag flyttade upp från Göteborg sommaren 2010. Projektet går ut på att jag googlemappar stockholmska byggnader och platser jag på ett eller annat sätt är intresserad av eller tycker om. Sedan är tanken att jag besöker och dokumenterar dem efter hand.

via Sthlm arkitektur — Byggnader och platser i Stockholm

Nu blir det skamlös self promotion. Det är en hel del kvar att fila på, men nya hobbyprojektet är såpass ok att det går att öppna nu. Kommer dock att ta en bra stund att fylla på allt jag har på lager.

In the spring of 1979, a small-budget movie with a somewhat corny-sounding name was released in just a handful of theaters in New York and Los Angeles, only to be pulled a few days later due to concerns that audiences would riot. Based (loosely) on a true story about suburban youth gone wild in the suburbs of San Francisco in the early 70s, Over the Edge would never receive wide distribution. In fact, over the next 25 years, the film would be shown in only a few art houses and on cable TV, until its eventual DVD release in September 2005.

via Over The Edge | VICE

Eftersom jag precis varit och sett den här filmen på Cinemateket så måste jag rekommendera både den och den här artikeln som @tattipersson tipsade mig om. Over the edge är en fenomenalt bra lågbudgetfilm om tonårsuppror i en nybyggd amerikansk håla tänkt som mönstersamhälle men som i praktiken går mot sin undergång. Tankarna går förstås i någon mån till Lindsay Andersons If även om miljöerna är totala motsatser. Over the edge var Matt Dillons debutfilm och sägs också ha varit Curt Cobains favoritfilm och en förebild för Smells like teen spirit-videon, vilket syns tydligt nu efteråt när man vet om det.

Med andra ord, se filmen och läs det här. Antagligen helst i den ordningen.

Focusing on boys saved the toymaker in 2005. Now the company is launching Lego Friends for “the other 50 percent of the world’s children.” Will girls buy in?

via Lego Is for Girls – Businessweek

Imorse råkade jag få se den här artikeln och höll på att implodera (eller explodera, take your pick). Det är LEGO som lanserar ”Lego Friends” speciellt riktat mot tjejer. Det är rosa, hjärtan, prinsar, prinsessor och you name it. Det är därifrån den vänstra bilden ovan kommer, om nu någon kände sig svävande i ovisshet här.

Via @josiefraser hittar jag lite senare annonsen till höger (och i fullstorlek längre ned), vilken enligt henne är från 1981. Man kan uppenbarligen förflytta sig en bra bit i utvecklingen under trettio år. Bakåt. I början av åttiotalet, när U137 gick på grund och Dallas hade premiär i Sverige, gick det tydligen bra att använda sin fantasi fritt oavsett kön. No more.

Men vad vet jag… Jag har inga barn själv, och kanske är det med detta som med tv-julkalendrar där föräldrar nostalgiskt hyllar sin egen barndoms berättelser och emellanåt rasar över de moderna, medan barnen glatt roar sig.

Jag vet i alla fall vilken bild som gör mig glad och vilken som inte gör det. Möjligen säger det något.

Natten till tisdag hände det igen. En kändis, Jon Bon Jovi den här gången, dödförklarades på Twitter med källhänvisning till en fejkad artikel. På nästan ingen tid alls blev ”nyheten” trending topic worldwide, därför att ett oräkneligt antal människor uppenbarligen skickade informationen vidare utan att tänka. Hade de ägnat en minut åt att först ifrågasätta och sedan hitta och kolla källan, då hade de sett att artikeln fanns på en splitterny wordpress.com-blogg där skaparen inte ens brytt sig om att ta bort standardinlägget med Hello World. Texten var för övrigt kopierad från LA Times besked om att Michael Jackson avlidit, vilket inte är lika enkelt att genomskåda men ändå inte speciellt svårt med en googling.

De här trollandet är nätets motsvarighet till fotbollsmatchernas inrusande dårar. Någon är uttråkad och/eller möjligen packad, någon vill se om det går, någon är arg och någon vill bara skapa kaos, och allt och alla är fair game for the lulz. Tv-sändningar undviker numera ofta att visa det här uppmärksamhetstörstandet i bild för att ta bort belöningen och inte uppmuntra fler. Luften är förstås fri, men så skulle det kunna vara på nätet också.

Så snälla Aftonbladet, Washington Post, Slate Magazine, Expressen, Sky News, BBC News, Vancouver Sun och alla hundratals andra som rapporterade om detta (inklusive Nyheter 24 med ämnets ohotade lågvattenmärke ”Här är tidernas bästa dödsbluffar”), sluta mata trollen.

Med vänlig hälsning,
Don Quijote (på en käpphäst)

Uppdatering 29 dec 2011 kl 22:20: Det har nu kommit fram vem som startade dödsryktet om Bon Jovi, en 30-åring(!) vid namn Jeffrey Goho. Han var… arg.

Det här inte ett dugg nytt men jag kom att tänka på det i samband med Jan Gradvalls text om bildningsarvet idag, och eftersom jag inte postat det tidigare gör jag det nu. Det är för bra för att låta bli.

Arthur Ganson är en amerikansk skulptör (och mycket mer) som jobbar med kinetiska verk på sitt alldeles egna vis. Kopplingen till Gradvall-texten ligger i att Ganson har varit artist-in-residence på MIT, och det var där och i NY jag träffade honom för ganska många år sedan nu. Han är ett fint exempel på hur MIT jobbar med att blanda naturvetenskap och teknologi med helt andra ingångsvinklar, naturligtvis med syftet att få studenterna att tänka friare och därmed utvecklas till bättre ingenjörer och forskare. Någon borde för övrigt ta honom och hans verk till Sverige, jag är tämligen säker på att det vore en hit publikmässigt. Se själv.

Jag har skrivit en del om källkritik och ryktesspridning på nätet förut (senast här), bl a om hur kändisar med jämna mellanrum dödförklaras utan att det finns ett korn av sanning i det. Ibland kompletteras det ryktesstartandet med någon form av artikel som ska få det att se mer trovärdigt ut.

Idag var det dags för en svensk skådespelare att råka ut för det. Vem det handlar om tänker jag inte skriva ut pga risken att ofrivilligt underblåsa det, men han har många bröder och en känd pappa, och har bl a spelat vampyr. Ok, ni fattar. I det här fallet hänvisades till en artikel på en ”nyhetssajt” som möjligen kan tas för trovärdig om man har bråttom. Den artikeln är dock dynamisk och genom att ändra i adressen dit kan man byta ut namnet i själva artikeln. Med andra ord kan man med mycket enkla medel hänvisa till en artikel som kan handla om precis vem som helst.

Det finns fler liknande men just den här sajten heter mediafetcher.com och sajthuvudet säger ”Global Associated News”, och om den där specifika artikeln dyker upp i något sammanhang kan man i princip avfärda uppgiften direkt. Den har använts många gånger tidigare för sådana syften. Som sagt, den kan handla om vem som helst.

Det finns ingen anledning att bli långrandig efter kvällens paneldebatt på Publicistklubben. Det enda jag egentligen vill säga är att jag önskar att det lades mer tid och tankekraft på hur man kan skapa bra innehåll med hjälp av publiken, och mindre på hur man blir av med det dåliga. Att utgångspunkten i vidare diskussioner är att se publiken (läsarna, tittarna, lyssnarna…) som en tillgång och inte ett problem, och att bygga vidare på de case som finns där publiken varit en förutsättning för bra och viktigt innehåll. Vad det är som får en större mängd ”vanliga” människor att delta och bidra, och det gäller ämnen, hur inbjudan ser ut och uppfattas, och (faktiskt) teknik. Det skulle vara betydligt mer konstruktivt, imho. Nej det är inte lätt, och ja det är en bra bit till att åstadkomma det i bred mening, men utan den inställningen och en publicistisk idé om vad man vill uppnå kommer vi aldrig att komma någonstans.

Jo förresten, en sak till… Jag efterlyser en större diskussion om anonymitet och identitet som tittar närmare på konsekvenserna av att kräva faktisk verifiering vem man är, t ex med Bank-ID. Vilka är det som blir kvar om det är det som krävs för att vara med?

Här är för övrigt debatten för den som vill titta i efterhand:

Igår kväll blev Rebecca & Fiona-serien belönad som årets bästa reality på Kristallen-galan. När Adam Alsing efter en evighetslång (or so it seemed) konstpaus tillkännagav vem som vunnit stod jag upp och skrek rakt ut, ivrigt påhejad av mina bordskamrater (tack Landet brunsås-gänget m fl, ni är fantastiska). När jag pratade med andra inblandade strax efteråt förstod jag att jag inte varit ensam om att reagera på det sättet. Inte bara för att vi vann, utan också för symbolvärdet i det.

Jag är förvisso färgad av vad jag ägnar mig åt, men till min förvåning verkar inga medier eller krönikörer hittills ha insett storheten i att en serie som gjordes specifikt för SVT Play först blir nominerad och sedan faktiskt vinner. För mig är det ett genombrott och ett bevis på att vi har nått en punkt där saker inte längre bedöms och kategoriseras utifrån olika distributionsformer, utan efter innehåll och kvalitet oavsett var man tar del av dem. Gränsen mellan webb-tv (och andra former) och broadcast är en gång för alla utsuddad, och allt vidare snack om egna klasser för webb-tv kommer att vara ett steg tillbaka i utvecklingen.

Många som såg serien och gillade den skulle antagligen säga ”So what?” om de läser det här. För dem är det en icke-fråga om de ser något på tv-tv, i en playtjänst, på YouTube eller någon annanstans, och det är precis som det ska vara. Det här uppdelandet har pågått länge nog, och på många fler områden än rörlig bild. Böcker, bloggar mm var för sig snarare än skrivande och berättande. Webb-, radio-, tidnings- och tv-klasser för grävande och avslöjanden. Ni fattar… Sorry, men det är inte så meningsfullt att organisera världen på det sättet längre.

För den som missade Rebecca & Fiona första gången, eller för den som vill se den en gång till, så finns den nu igen på svt.se och i SVT Play fram till ungefär slutet av september. Se den, den är så värd det.

Rebecca & Fiona på svt.se

Det tar inte många sekunder att skriva en tweet, och att retweeta vad något annan postat tar nästan ingen tid alls. Det är liksom grunden till att Twitter är, näst efter livesändningar i bild eller ljud (för de som tittar/lyssnar), ungefär den snabbaste form av nyhetsförmedling som finns. Det är virala nyheter.

Det innebär också att det knappast finns någon annan tjänst med lika mycket fel. På ett sätt gör det inte så mycket, det finns en sorts inbyggd självrättning över tid. Problemet är att felaktig information hinner färdas långt och nå många människor innan den korrigeras, och ännu mer att många bara ser felaktigheterna och aldrig rättelserna.

Det skulle inte behöva vara lika mycket fel. Hetsen att vara först eller åtminstone tidig med något gör att det slarvas med källkritiken och faktakollen alldeles för ofta innan något postas eller vidareförmedlas, även av sådana som aldrig skulle drömma om att göra på motsvarande sätt i tryck eller sändning. Om färre skickade information vidare helt okritiskt skulle twitter vara ännu mycket mer effektivt än det redan är. En tweet är inte bara en tweet, det är ett stycke information med allt vad det innebär.

Här är några rätt enkla saker att tänka på innan man retweetar nyhetsuppgifter:

Verkar det rimligt?

”If it walks like a duck and talks like a duck, then it probably is a duck” stämmer oftare än det inte gör det. Att något verkar helt orimligt eller lite för bra behöver förstås inte betyda att det är fel, men det är en klar varningsklocka att titta närmare på det innan man sprider det vidare.

Vem förmedlar informationen?

Är det någon som har bra track record av att skicka ut riktig information är ribban lägre än om det är någon man aldrig hört talas om förut, även om det förstås aldrig finns någon fullständig garanti.

När kongressledamoten Giffords blev skjuten twittrade flertalet stora nyhetstjänster snabbt ut att hon var död, vilket ju visade sig vara fel. Allting gick att härleda till en enda uppgift, där dess trovärdighet byggdes på ju fler större och mer etablerade som gick ut med det. Om man ser att CNN och flera andra stora rapporterar det är det inte konstigt att man tror på det, och blev en spiral. Den händelsen var anledningen till att många nyhetstjänster var förhållandevis långsamma med att gå ut med nyheten om bin Ladens död. De hade lärt sig läxan: hellre rätt och lite långsammare än tvärtom.

Vad är det för källa?

Finns det överhuvudtaget en källa, och är den i så fall trovärdig? Om det handlar om förstahandsinfo/ögonvittnesrapporter, finns det flera sådana som bekräftar eller verkar allting gå att härleda till en enda? Finns det ingen källa alls, be very very careful. Bara för att det står ”Confimed: …” betyder det inte att det är det. Ifrågasätt genom att be om förtydligande var uppgiften kommer ifrån.

Oräkneliga är de kändisar som dödförklarats på twitter, där ryktet om deras död senare visat sig vara betydligt överdrivet. Det senaste jag sett i den vägen är Sean Connery där det plötsligt började dyka upp tweets med enbart ”Sean Connery RIP”. Jag vet inte om det var trollande, missförstånd eller något annat som var ursprung där, men om man ser en sådan tweet borde första reaktionen vara att undersöka det och inte bara förstärka det.

Under terrorattackerna i Norge fanns det många som ägnade sig åt att plocka helt obekräftade tweets från flödet, översätta dem och skicka ut dem. Ett sådant var uppgiften att flygplatsen Gardemoen var stängd, där en snabb twittersökning visade gott om folk som twittrade att det var lugnt där och att allt var öppet.

Kolla datum etc.

Finns det en länk som går till en artikel, notis etc? Kolla att den faktiskt handlar om den aktuella händelsen.

Under Norge-attackerna spreds tidigt en uppgift att tre personer var gripna, och där fanns en länk till en artikel om just det. Problemet var bara att den artikeln var från 2010 och handlade om en annan händelse.

Är det en partsinlaga?

Har den som sprider informationen ett egenintresse, som t ex ena sidan i en konflikt? Gynnas någon av informationen, och i så fall hur?

Ta bin Laden som exempel igen: en tid efter hans död spreds uppgiften att man hade hittat massor av porr i huset i Abbottabad. Uppgiften kom från amerikanska militärkällor, vilket ju är rätt självklart eftersom ingen annan var där. Jag förstår att det var en smått oemotståndlig historia att sprida, men lägg 30 sekunder på att fundera på vem eller vad som gynnas av en sådan nyhet. Jag vet inte hur det ligger till med den där porren, men det gör inte många andra heller.

Om det ändå har blivit fel?

Om man har skickat ut något som senare visat sig vara fel, ta bort originalet och posta vad som hänt. Ja, det finns olika åsikter om man ska låta allting vara kvar eller inte, men för mig är det självklart att en felaktig tweet ska bort. Risken är alldeles för stor att många ser den men inte rättelsen.

Jag var på The Conference i Malmö i veckan. Det var ömsom vin och ömsom vatten men det övervägande intrycket var bra, och höjdpunkten av det jag såg var den här keynoten som cyborgantropologen Amber Case höll. Jag kände inte till henne sedan tidigare, men jag känner igen mycket av det hon pratar om. Hon är smart, fritänkande, rolig och väldigt geekig. Det är kort sagt skyhögt underhållningsvärde på den här dragningen.