Självskrivet

I pappers-DN idag läste jag bl a Björn Wimans krönika, och i den hänvisade han till en essä från i tisdags. Jag ska inte gå in på nu hur galet irriterande det är med sådana hänvisningar till saker som inte finns att läsa på nätet (Wimans krönika finns förresten i skrivande stund inte heller där), utan mer koncentrera mig på något som fångade intresset i vad han skrev. Essän han refererade till var skriven av Thomas Steinfeld på Süddeutsche Zeitung och handlade om papperstidningarnas ”depth” och nätets ”speed”. Hos Helena von Hofsten hittar jag ändå utdrag ur essän (tack!), men eftersom jag inte har kommit åt hela ännu så kan jag naturligtvis inte kommentera vad han skrev på ett riktigt sätt.

Däremot kan jag ändå börja fundera kring den där meningen som kickade igång tankarna: Det går inte att vara snabbare än ”real time” (vilket Wiman skriver som man kan inte skriva snabbare än realtid, vilket för mig har en något annorlunda och mer begränsad betydelse). Som jag förstår det verkar Steinfeld med sin fras mena att med bl a Twitter har vi nått vägs ände vad gäller snabbhet i rapportering. Naturligtvis stämmer det på ett logiskt konkret plan. Förutom i rejält avancerad fysik kan saker inte inträffa innan de uppstår. Men ändå…

Nu blir det lite semantik, men vad menar vi egentligen med begrepp som ”snabbhet”, ”skrivande” eller ”rapportering” i det här sammanhanget? Exakt när något händer, det allra första omnämnandet av något och i så fall var, eller när det börjar få genomslag på en viss nivå (lokal, nationell, global eller nischområde utan geografisk koppling)? Vilka typer av händelser vi pratar om har också betydelse. Handlar det om direktrapportering av naturkatastrofer, olyckor, sportevents, kongresser osv, då tänker jag inte argumentera för att det kan gå så mycket snabbare. Om det däremot gäller sådant som bildar mönster, där varje enskild del i sig själv är för liten och obetydlig för att generera uppmärksamhet men där de tillsammans gör det, där är det en annan sak om man ”bara” har förmågan att uppfatta det mönstret. Så om det är genomslag och uppmärksamhet (och därmed i förlängningen effekt) vi syftar på finns alla möjligheter till utveckling bortom det vi idag kallar realtid.

Tjänster som OneRiot.com och Twitscoop (kolla @twitscooptrends på Twitter) har ambitionen att hitta trending topics innan de blir trending. I princip alltså att förutse vilka nyheter eller ämnen som får genomslag, innan de får det. Jag är rätt övertygad om att vi bara har sett början på sådant, och att det vi sett hittills är ganska primitiva försök. Det krävs mycket indata och löpande feedback om utfall för att de ska kunna förbättras, men det jobbas friskt på det på olika håll. Det känns inte heller direkt som en slump att Google Ventures alldeles nyss investerade i Recorded Future som sysslar med just framtidsförutsägelser (Google Predictions, någon?). De här tjänsterna är lite som väderprognoser, med skillnaden att de dessutom kan påverka resultatet genom sin egen existens. De behöver med andra ord ta med sig själva i beräkningen.

Som sagt, det är en del semantik här, men med mer utvecklade tjänster och system på plats, kan vi då inte börja prata om just snabbare än realtid? Jag tvivlar hur som helst starkt på att vi har kommit till vägs ände vad gäller snabbhet.

Lite populistiskt, jag vet, men jag kan ändå inte låta bli att avslutningsvis dra fram mitt absoluta favoritcitat från Att förutse framtiden är inte så lätt, nämligen vad mattegeniet John von Neumann sade 1949: ”Det verkar som om vi har nått gränsen för vad som är möjligt att åstadkomma med datorteknologi, även om man skall vara försiktig med sådana uttalanden eftersom de har en tendens att låta ganska löjliga om fem år.” En definition av klokhet är att förstå att man kan ha fel.

Taggat som: Björn Wiman, Dagens Nyheter, förutsägelser, Google, Helena von Hofsten, John von Neumann, OneRiot.com, realtidswebben, Recorded Future, semantik, snabbhet, Thomas Steinfeld, Twitscoop, Twitter

{ 2 kommentarer }