Självskrivet

Emma Gray Munthe postade nyss vad hon tycker är de tio bästa svenska filmerna någonsin. Jag högaktar Emma och det är en väldigt bra lista, men några missar har hon gjort. Så här ska det vara, spontant och utan inbördes rangordning. Nio långfilmer och en del i en stafettfilm. Motiveringar? Det kommer, tror jag.

Fanny & Alexander (Ingmar Bergman)

 

Det sjunde inseglet (Ingmar Bergman)

 

Fucking Åmål (Lukas Moodysson)

 

Härlig är jorden (Roy Andersson)

 

Darling (Johan Kling)

 

Mannen på taket (Bo Widerberg)

 

Mannen från Mallorca (Bo Widerberg)

 

Den enfaldige mördaren (Hasse Alfredson)

 

En kärlekshistoria (Roy Andersson)

 

Naturens hämnd (Stefan Jarl)

{ 0 kommentarer }

Under den senaste phone hacking-utfrågningen av Rebekah Brooks dök plötsligt #popleveson upp på Twitter, där Leveson ju som bekant är namnet på den domare som premiärministern utsåg att leda utfrågningarna. I korthet gick hashtaggen ut på att ta en låttitel, textrad, passage eller något liknande från en sång och sedan omformulera den till korrekt och formellt utfrågningsspråk. Tänk brittisk domstol, wittiness och stiff upper lip.

Jag kan inte påminna mig att jag har sett så hög nivå på en tagg förut. Gissningsvis beror det på att det är fler moment inblandade, och att det kräver viss insats, skicklighet och referenskunskap för att formulera något alls och ännu mer för att göra det riktigt bra.

Det som startade alltihop var den här tweeten av Jeremy Duns:

 

Sedan satte det fart med besked och botanisera gärna själv, det finns hur mycket som helst. Jag har säkert missat fenomenala saker, men här är några av de bästa jag såg igår:


Jag kunde till slut inte hålla mig längre, och här är mitt anspråkslösa bidrag:

{ 0 kommentarer }

Då och då sker ett visst mått av skamlös self-promotion här, och nu är det dags igen. Igår släppte vi nya SVT Play som publik beta efter att ha kört den internt en tid. Gunnar Slott beskriver nyheterna i vår utvecklingsblogg Testbild. En sådan nyhet är att den är byggd responsive och en annan att din mobil nu är en Play-fjärrkontroll, missa inte det.

Hittills har responsen varit närmast överväldigande, och det har kommit in massor av kvalitetsfeedback. Just sådan feedback är ovärderlig för oss för att göra Play så bra som möjligt, så gå hemskt gärna in och testa och tyck sedan till i Kundo-forumet.

{ 0 kommentarer }

Efter newsmillsamhället är vi nu på god väg in i flashsamhället. Dess ursprung kan härledas till s k TT-flashar, vilka traditionellt skickas ut till betalande kunder vid viktiga händelser och skeenden. I och med de sociala mediernas segertåg har flasharna följt med och transformerats primärt till tweets vars främsta konkreta kännetecken är bruket av inledande versaler (ecce FLASH), följt av mer eller mindre värdefull och/eller intressant information.

Flashsamhället är inte begränsat till Sverige, även om användandet av ordet FLASH paradoxalt nog i huvudsak är det. Anglosaxiska länder föredrar generellt BREAKING eller BREAKING NEWS, men i övrigt är dock uppbyggnaden densamma. Komplement som förekommer är bl a CONFIRMED/BEKRÄFTAT, inte sällan utan källa.

I flashsamhället är de som känner sig kallade relativt många, men som så ofta genom historien är få utvalda. Här är en enkel manual för hur man lyckas i flashsamhället och blir en av dessa få:

  1. DET ÄR MYCKET VIKTIGT ATT DU INLEDER MED VERSALER NÄR DU FLASHAR.
  2. Det är viktigt att skrika högt och ofta. Alla måste förstå att du är en person som kontinuerligt har tillgång till information, och inte är rädd för att sprida den. Uthållighet är allt.
  3. Det är inte lika viktigt vad du skriker, eller när du gör det. Sparsamhet är inte längre en dygd.
  4. Det är viktigt att alla förstår att du är först, och extra viktigt när du inte är det. Finns det tecken på att nyheten började spridas för timmar sedan? Spelar roll.
  5. Spill inte värdefulla sekunder på en enkel sökning för att kolla om någon annan redan skickat ut just den information du är på väg att posta. Varför retweeta när du kan skriva själv?
  6. Om du ändå någon gång retweetar, gör det manuellt så att du kommer med i efterföljande retweets. Det är du värd.
  7. DET ÄR MYCKET VIKTIGT ATT DU INLEDER MED VERSALER NÄR DU FLASHAR.

Slutligen ett varningens ord: se upp för s k ironiska flashar. De kan ibland vara svåra att urskilja, men tydliga exempel är ”FLASH Går på toaletten” eller ”FLASH Äter en banan”. Ironiska flashar kommer nästan alltid från personer som inte förstår och omfamnar flashsamhället till fullo, personer som står för reaktionära idéer som att hushålla med de stora orden till stora händelser (ibland kallat Man-ska-inte-ropa-på-vargen-filosofin). Strunta i dem, de har inte förstått någonting. Lycka till!

{ 0 kommentarer }

I dagens DN (ej på nätet i skrivande stund) fanns en artikel där en läsare hört av sig efter att ha noterat att två keruber på fasaden till Norrbackagatan 22 var bortsuddade i Google Street View. Den enda rimliga förklaringen till det verkade vara att de två var… eh, välutrustade. Det lät så vansinnigt att jag knappt trodde det var möjligt, men en snabbkoll visade att det mycket riktigt förhöll sig precis så. I Street View fanns bara två blurrade ytor där figurerna borde vara, och i DN-artikeln fanns också en liten bild på hur det såg ut i original.

Jag råkar bo vid S:t Eriksplan och promenerade bort till Norrbackagatan för att se själv. Jodå, nog fanns figurerna där i osuddad prakt och man får onekligen säga att storleken på organet ifråga är klart över medel, oavsett måttstock. Varför utformningen är som den är har jag ingen aning om, men jag är säker på att det finns någon intressant historia bakom.

Min första reaktion till bortsuddandet var mest häpenhet, och man kan förstås tycka att det här är en skitsak och bara skratta åt den komiska ängsligheten i att sudda bort en fasadutsmyckning som funnits där väldigt mycket längre än vad Google existerat som företag. Men sedan blev jag förbannad på klåfingrigheten i att slipa bort en stads små egenheter och sådant som sticker ut (no pun intended) på fel sätt. Jag har full förståelse för att det finns saker man vill ta bort av diverse relevanta anledningar, men kom igen… Det är möjligt att jag överreagerar, men för mig är det en bisarr form av förmynderi och otäckt nära historierevision.

Och hur mycket mer är bortplockat på andra ställen i Stockholm och andra städer? Var går den gränsen och vem avgör det? När jag rasade lite om detta på Twitter fick jag flera svar att på Skeppsbron 44 verkar något liknande ha råkat ut för samma behandling, och det ser ut att stämmaSvastikaporten vid Falugatan/Torbjörn Klockares gata i Röda bergen är däremot kvar. Helt rimligt oavsett utgångspunkt eftersom den är från någonstans 1910-20, men ändå lite förvånande. Den osuddade lilla krabaten ovan är för övrigt nu också postad på Facebook, och vi får väl se om den får vara kvar där.

Uppdaterat 20120402: DN forskade vidare i detta, och skrev i söndags att mycket tyder på att en murare bättrat på bilderna vid en renovering för sisådär 20 år sedan. Sade ju att det fanns en historia bakom :)

{ 1 kommentar }

Knappast någon kan väl ha undgått SR:s stora avslöjande om FOI och Saudiarabien idag. Eller beroende på hur man får sina nyheter så kan man kanske det, för utöver att vara ett tungt avslöjande var det också en intressant studie i nyhetsvärdering. De flesta toppade med nyheten på morgonen och (minst) förmiddagen, och var sannolikt beredda att haka på så snart det blev klart vad det handlade om. Aftonbladet däremot var, så vitt jag såg, sena i starten och värderade sedan den storyn lågt hela dagen. Vad det beror på kan jag bara spekulera i, men jag misstänker att det kan ha varit en eller annan krass värdering om möjligheten att efter hand bli nyhetsledande som låg bakom. En sorts medial walk over såg det i alla fall ut som från mitt håll.

För övrigt skickligt jobbat av SR med plantering dagen och framför allt kvällen (mitt under nya Aktuellts premiärsändning…) innan att något stort var på gång klockan sex på morgonen idag. Tillräckligt långt innan för att andra medier skulle vara på tårna, och tillräckligt kort för att det skulle vara mer eller mindre lönlöst att försöka komma ikapp. De visste ju vad de satt på.

{ 0 kommentarer }

Som traditionen bjuder så har jag satt ihop en spellista för årets upplaga av Way Out West. Fylls på allt eftersom nya artister blir klara.

Way Out West 2012 i Spotify

 

Uppdaterat 20120513: Ben Howard, Memoryhouse, Friends, Nicolas Jaar, alt-J, Megafaun, Jacuzzi Boys, Death Grips, 7 Seconds, Ceremony, Zero Boys, Adolescents

Uppdaterat 20120426: Ane Brun, Mark Lanegan och Frida Hyvönen

Uppdaterat 20120416: Miike Snow, Kindness och Oberhofer

Uppdaterat 20120327: Odd Future (OFWGKTA) och Jonathan Richman

Uppdaterat 20120326: Hot Chip

Uppdaterat 20120317: The Concept

Uppdaterat 20120308: Frank Ocean

Uppdaterat 20120306: Afghan Whigs och The Field.

{ 0 kommentarer }

Sthlm arkitektur är ett hobbyprojekt som har sitt ursprung i små upptäcktsfärder efter att jag flyttade upp från Göteborg sommaren 2010. Projektet går ut på att jag googlemappar stockholmska byggnader och platser jag på ett eller annat sätt är intresserad av eller tycker om. Sedan är tanken att jag besöker och dokumenterar dem efter hand.

via Sthlm arkitektur — Byggnader och platser i Stockholm

Nu blir det skamlös self promotion. Det är en hel del kvar att fila på, men nya hobbyprojektet är såpass ok att det går att öppna nu. Kommer dock att ta en bra stund att fylla på allt jag har på lager.

{ 1 kommentar }

In the spring of 1979, a small-budget movie with a somewhat corny-sounding name was released in just a handful of theaters in New York and Los Angeles, only to be pulled a few days later due to concerns that audiences would riot. Based (loosely) on a true story about suburban youth gone wild in the suburbs of San Francisco in the early 70s, Over the Edge would never receive wide distribution. In fact, over the next 25 years, the film would be shown in only a few art houses and on cable TV, until its eventual DVD release in September 2005.

via Over The Edge | VICE

Eftersom jag precis varit och sett den här filmen på Cinemateket så måste jag rekommendera både den och den här artikeln som @tattipersson tipsade mig om. Over the edge är en fenomenalt bra lågbudgetfilm om tonårsuppror i en nybyggd amerikansk håla tänkt som mönstersamhälle men som i praktiken går mot sin undergång. Tankarna går förstås i någon mån till Lindsay Andersons If även om miljöerna är totala motsatser. Over the edge var Matt Dillons debutfilm och sägs också ha varit Curt Cobains favoritfilm och en förebild för Smells like teen spirit-videon, vilket syns tydligt nu efteråt när man vet om det.

Med andra ord, se filmen och läs det här. Antagligen helst i den ordningen.

{ 0 kommentarer }

Focusing on boys saved the toymaker in 2005. Now the company is launching Lego Friends for “the other 50 percent of the world’s children.” Will girls buy in?

via Lego Is for Girls – Businessweek

Imorse råkade jag få se den här artikeln och höll på att implodera (eller explodera, take your pick). Det är LEGO som lanserar ”Lego Friends” speciellt riktat mot tjejer. Det är rosa, hjärtan, prinsar, prinsessor och you name it. Det är därifrån den vänstra bilden ovan kommer, om nu någon kände sig svävande i ovisshet här.

Via @josiefraser hittar jag lite senare annonsen till höger (och i fullstorlek längre ned), vilken enligt henne är från 1981. Man kan uppenbarligen förflytta sig en bra bit i utvecklingen under trettio år. Bakåt. I början av åttiotalet, när U137 gick på grund och Dallas hade premiär i Sverige, gick det tydligen bra att använda sin fantasi fritt oavsett kön. No more.

Men vad vet jag… Jag har inga barn själv, och kanske är det med detta som med tv-julkalendrar där föräldrar nostalgiskt hyllar sin egen barndoms berättelser och emellanåt rasar över de moderna, medan barnen glatt roar sig.

Jag vet i alla fall vilken bild som gör mig glad och vilken som inte gör det. Möjligen säger det något.

Lego 1981

Uppdaterat 20120305: Nu har DN också upptäckt Lego Friends. Drygt två månader senare, men ändå :) En som skrivit om det här i flera år, och gjort det väldigt bra, är Malin Ströman.

{ 6 kommentarer }

Natten till tisdag hände det igen. En kändis, Jon Bon Jovi den här gången, dödförklarades på Twitter med källhänvisning till en fejkad artikel. På nästan ingen tid alls blev ”nyheten” trending topic worldwide, därför att ett oräkneligt antal människor uppenbarligen skickade informationen vidare utan att tänka. Hade de ägnat en minut åt att först ifrågasätta och sedan hitta och kolla källan, då hade de sett att artikeln fanns på en splitterny wordpress.com-blogg där skaparen inte ens brytt sig om att ta bort standardinlägget med Hello World. Texten var för övrigt kopierad från LA Times besked om att Michael Jackson avlidit, vilket inte är lika enkelt att genomskåda men ändå inte speciellt svårt med en googling.

De här trollandet är nätets motsvarighet till fotbollsmatchernas inrusande dårar. Någon är uttråkad och/eller möjligen packad, någon vill se om det går, någon är arg och någon vill bara skapa kaos, och allt och alla är fair game for the lulz. Tv-sändningar undviker numera ofta att visa det här uppmärksamhetstörstandet i bild för att ta bort belöningen och inte uppmuntra fler. Luften är förstås fri, men så skulle det kunna vara på nätet också.

Så snälla AftonbladetWashington Post, Slate Magazine, Expressen, Sky News, BBC News, Vancouver Sun och alla hundratals andra som rapporterade om detta (inklusive Nyheter 24 med ämnets ohotade lågvattenmärke ”Här är tidernas bästa dödsbluffar”), sluta mata trollen.

Med vänlig hälsning,
Don Quijote (på en käpphäst)

Uppdatering 29 dec 2011 kl 22:20: Det har nu kommit fram vem som startade dödsryktet om Bon Jovi, en 30-åring(!) vid namn Jeffrey Goho. Han var… arg.

{ 0 kommentarer }